Människor som byter samhällsklass - företar en klassresa - får lätt en brist på psykologisk hemvist och identitetstillhörighet. Detta kommer av att man rört sig mellan flera värderingsvärldar. Effekten kan bli att han eller hon inte känner sig hemma någonstans.
Men de klassresenärer som får med sig den grundtrygghet som mentorer i tidig ålder ger (mormor, lärare, föräldrar), får å andra sida ofta en större kraft än andra att förverkliga sina egna idéer. Att gå sina egna vägar. Stå emot grupptryck. De känner sig hemma lite varstans. Grundtryggheten i barndomen ger självkänslan.
En ansenlig begåvning, i kombination med viljan att visa omvärlden att man är någon att räkna med, ger kraften. Detta ger många talangfulla klassresenärer det försprång som är basen för stora framgångar. Klassresenärerna blir helt enkelt mer inifrånstyrda och mindre utifrånpåverkade än de som satsat på redan utstakade vägar inom sin egen samhällsklass.
Förmågan att stå ensam och inte påverkas av grupptryck utvecklas hela tiden. Att välja och ta ansvar för varje nytt steg, är något som den som följer gängse mönster inom sin egen klass inte tränas lika mycket i.
Samtidigt kan klassresenären på vägen, paradoxalt nog, tappa förmågan till inlevelse. Man skulle ju kunna tro att de flesta utvecklar en ansenlig förmåga att se och förstå andra människor. Så kan det naturligtvis bli. Men motsatsen sker också. Man lämnar liksom andra bakom sig. Detta beroende på att man, på grund av all den kraft som man har måst lägga på att hela tiden hävda sig, kan utveckla en viss elitistisk inställning till andra människor.
Klassresenären kan med åren drabbas av ett slags multipel ensamhet. Deras väg till framgången är lång. Många uppoffringar krävs på vägen. Och en del av dem som jag mött, frågar sig senare i livet: Var detta värt allt slit och alla uppoffringar?
Birgitta Ahltorp
Chef nr 10/1999